fredag 29 mars 2013

Mäns tårar

Den 7 juni 1998 publicerar Dagens Nyheter en serieruta som heter ’Hemma hos Ronaldo’. På bilden ses en mörkhyad man ligga på golvet med förvridet ansikte, stänkande tårar eller svett. Han ropar ’Aaj! Jag skar mig på ett papper!’

Skämtet syftar på det pågående slutspelet i fotboll där spelare från Brasilien och sydländska/latinska länder, av svenska kommentatorer anklagas för att låtsas göra sig illa alltför ofta. De kastar sig på marken och vrider sig av smärta i tid och otid. Syftet skall vara att få domaren att blåsa frispark. Den uttalade orsaken till svenska kommentatorers irritation är att de sydländska spelarna fuskar, de lurar till sig fördelar i spelet genom att ljuga om andra spelares brutalitet. De blonda, svenska och nordeuropeiska spelarna är istället renhåriga och biter dessutom ihop om smärtan får man anta. Präglas irritationen lite grand av ett förakt för det omanliga i att visa sin smärta och sårbarhet på det viset?


 Nästan tio år senare, den 19 mars 2007, domineras Dagens Nyheters förstasida av två bilder. Den ena föreställer jublande bandyspelare, den andra två män i en känslosam scen: en man i bandyutrustning sitter på en läktare och gråter förtvivlat, han hålls om av en medelålders man i jacka och toppluva i ett försök till stöd och tröst.

 Hammarby bandy har förlorat SM-finalen för fjärde gången på sju år. I bildtexten och i artikeln inne i tidningen läggs stor vikt vid att spelarna gråtande lämnar planen, de orkar inte prata med journalisterna och tröstas av sina tränare. Någon enstaka person visar sin besvikelse som ilska och sparkar på några skyltar, men i texten som helhet är det sorg, tårar och kramar som dominerar.

Mig veterligt är den här förstasidan och artikeln ett trendbrott- att betona vita, svenska mäns gråt i ord och bild i ett sportsammanhang, men efter det har det fortsatt. När Hammarby fotboll tvingas lämna allsvenskan den 29 oktober 2009, pryds återigen DN’s framsida av en storgråtande man, och andra medier hänger på, ned till lokaltidningsnivå. Intressant nog utvecklas konceptet vidare: vid olympiska spelen 2010 talar flera av åkarna och kommentatorerna i SVT om hur de gråtit av glädje efter Marcus Hellners och Johan Olssons medaljer i 30 km dubbeljakt. Även andra vita idrottsmän avbildas nu också gråtande av glädje, till exempel illustreras artikeln om Steve Hookers VM-guld i stav den 23 augusti 2009, av en bild där han gråter.


Det är naturligtvis ingen nyhet att män gråter, min poäng handlar om hur media väljer att framställa män, i det här fallet i sportsammanhang. Istället för att välja bilder och vinklingar på artiklar där man betonar deras skicklighet, styrka, uthållighet etc (vilket är det vanliga, inte minst i sortsammanhang) har man valt fokus till det känslosamma. Och, i fallen med Hammarby, koncentreras intresset på förlorarna istället för vinnarna.

 Den sympatiska mediebilden av mäns tårar har spridit sig så mycket, att när Sverigedemokraternas Lars Isovaara skall bortförklara sina rasistiska väsningar, förklarar han att det som hördes var att han ”snyftade och grät”. Möjligen skall kommentaren ses som ett hån mot media och det etablerade samhället, men han hade knappast använt något så laddat som gråt om det inte under ett par års tid sanktionerats av media. Och i en intervju i DN med Mauro Scocco i december 2012 ställs frågan ”när gråter du?”

Det är glädjande att mäns gråt både i sorg och glädje får plats och inte ses som något något avvikande. Men det är också intressant hur styrt av trender sådana här kulturella uttryck är. Männen på idrottsplatserna har valt att inte dölja sina tårar. Media har valt att skildra dem